måndag 21 september 2009

Kapitel 443

Apropå denna månads village idiot.

Tittarsiffrorna för det program Anna Anka fläkte ut sin botoxbehandlade trolldeg till hjärna i tycks inte alls motsvara det antal personer som vill vara med och slå på piñatan med förnuftets präktiga pinne. Själv missade jag denna ytterligare milstolpe i tv-historien, men läskunnig som man är tog jag del av hennes underhållande inlägg på Newsmill. När man sen ska ta del av det vanliga nyhetsflödet kantas sidorna av kommentarer kring cirkusen. Inte en enda blipp på min irritationsradar har den här sorgliga figuren och hennes medeltida världsbild framkallat.



När män var män och kvinnor var handelsvaror.


En enda sak om saken stör mig, och det är den slentrianmässiga upprördheten med vilken allehanda genusforskare, socionomer och FN-sändebud promt ska författa debattinlägg och ge människan uppmärksamhet av mer dignitär form än roande blogginlägg. Jag spärrar in dom i en big brother-bur tillsammans med översteprästinnan själv i dom sunkiga delarna av Ankeborg. Var i ligger allmänintresset, liksom? Det enda Anna Anka speglar är den oerhörda törst efter bekräftelse på materialismens fördärv hos människan som ligger latent hos oss alla, djupt nere i de dammiga, bleka lagren av det som en gång var vår personlighet men som har ersatts av ett par designerbågar och en ny mobil.

torsdag 27 mars 2008

Kapitel 444

Bat-död.

Alldeles uppenbarligen är gruvorna hemsökta av Geigerska monster. Jag är bara förvånad att rubriken inte lyder "Forskare spårlöst försvunna i gruvor utanför New York. Skulle gå på fladdermusjakt."


tisdag 18 mars 2008

Kapitel 445

Nyss hemkommen från alplandet Dolomiterna (den lederhosen-beklädda motsvarigheten till vårt Dalarna) sitter jag med en bränna som börjar vid nacken och fortsätter uppåt. Vilken miss att bära t-shirt.


På bilden: Hitlers favoritplagg. Allvar.

Vi har en stor tavla med en röd kommuniststjärna hängande på kontoret. Den inköpsansvarige på detta privata försäkringsbolag måste vara en ironisk figur.

måndag 18 februari 2008

Kapitel 446



Ungefär så här mycket choklad koncentrerad i en ynklig liten kaka köpte jag tillsammans med min baguette på lunchen. Slängde med den bara för att dom försöker blåsa en på två kronor vid växeln annars. Så här i efterhand hade det nog varit värt att donera dom två kronorna till min hälsa, känner hur chokladen strömmar genom blodet och effektivt täpper till varje ådra. Det flimrar lite för ögonen och mina knän tycks skaka okontrollerat. Inte bra.

Jag slängde dock sista kvarten av den.



Det här kom f.ö upp när jag bild-googlade chocolate:



Sexfixerade samhälle. Kanske är det på grund av all överdosering av hanky panky på film och tv som jag föll för Pushing Daisies efter 5 minuters tv-tittande igår. Barry Sonnenfield regisserar en snygg soppa av 50-tals kitsch och film noir där huvudrollens sysselsättning är att baka pajer. Jag gillar inte bakelser i allmänhet men plötsligt blev jag sugen på en trippelbärspaj och ett stort glas tvåprocentig mjölk, kanske det kan förklara mitt vanvettiga kakintag idag.



Huvudkaraktären Ned har en förmåga att väcka döda till liv genom att röra vid dem, till priset av att någon annan i närheten dör exakt en minut senare. Rör han dem dock igen dör dom för alltid (inte alls invecklat, I swear), och den samlade förmågan av detta använder han till att utreda mordmysterier tillsammans med en klassisk, burdus though guy till P.I spelad av Chi McBride (gillar den snubben, han har nog nedmalet sandpapper i sina all-bran flakes på morgonen). Scenografin och kameraarbetet är så fluffigt att man glömmer bort handlingen ibland.


Hur som helst, Ned återuppväcker grannflickan från barndomen efter att hon mördats, därefter flyttar dom ihop. I och med Neds livsfarliga fingrar lever dom som ett klassiskt 30-tals par, dvs åtskilda sängar och ingen beröring. När Ned vill ge Charlotte en kram får han be privatdetektiven att göra det.

torsdag 29 mars 2007

Kapitel 447

Dagbok år 2007. Fläker man upp sig.