Ungefär så här mycket choklad koncentrerad i en ynklig liten kaka köpte jag tillsammans med min baguette på lunchen. Slängde med den bara för att dom försöker blåsa en på två kronor vid växeln annars. Så här i efterhand hade det nog varit värt att donera dom två kronorna till min hälsa, känner hur chokladen strömmar genom blodet och effektivt täpper till varje ådra. Det flimrar lite för ögonen och mina knän tycks skaka okontrollerat. Inte bra.
Jag slängde dock sista kvarten av den.
Det här kom f.ö upp när jag bild-googlade chocolate:
Sexfixerade samhälle. Kanske är det på grund av all överdosering av hanky panky på film och tv som jag föll för Pushing Daisies efter 5 minuters tv-tittande igår. Barry Sonnenfield regisserar en snygg soppa av 50-tals kitsch och film noir där huvudrollens sysselsättning är att baka pajer. Jag gillar inte bakelser i allmänhet men plötsligt blev jag sugen på en trippelbärspaj och ett stort glas tvåprocentig mjölk, kanske det kan förklara mitt vanvettiga kakintag idag.
Huvudkaraktären Ned har en förmåga att väcka döda till liv genom att röra vid dem, till priset av att någon annan i närheten dör exakt en minut senare. Rör han dem dock igen dör dom för alltid (inte alls invecklat, I swear), och den samlade förmågan av detta använder han till att utreda mordmysterier tillsammans med en klassisk, burdus though guy till P.I spelad av Chi McBride (gillar den snubben, han har nog nedmalet sandpapper i sina all-bran flakes på morgonen). Scenografin och kameraarbetet är så fluffigt att man glömmer bort handlingen ibland.
Hur som helst, Ned återuppväcker grannflickan från barndomen efter att hon mördats, därefter flyttar dom ihop. I och med Neds livsfarliga fingrar lever dom som ett klassiskt 30-tals par, dvs åtskilda sängar och ingen beröring. När Ned vill ge Charlotte en kram får han be privatdetektiven att göra det.
